i don't eat / i don't sleep / i do nothing but think of you

har glömt hur en skriver. har glömt så mycket om allt. har glömt vad jag vill tycker tror på drömmer om. äh jag minns iallafall den här dagen. ett av mina finaste ögonblick i livet. utan tvekan. 

Jag har satt det i system att gråta på jobbet, ibland stora tårar som trillar rakt ner i leverpastejsfrallorna jag precis brett färdigt, och ibland den där menlösa bli-fuktig-i-ögat-gråten mellan kunderna och aldrig kunna släppa ut det på riktigt. 

När ens viktigaste person som aldrig gråter ringer och gråter, då borde en hålla ihop och säga peppande stärkande lugnande visdomsord men jag säger ingenting och sen när vi lagt på gråter jag i köket på jobbet. 

Det är bara i bilen du pratar om dina känslor. Jag vet att det är någonting när du vill ta promenad med bilen. Vi måste åka länge innan du börjar prata. Runt runt på Lidingö och det är du som får bestämma musik medan jag kör. Ibland måste vi stanna och ta rökpaus och ibland för att titta på utsikten och jag säger alltid "det här är världens vackraste plats" åt alla nya platser vi stannar på.

På kvällarna ligger vi i en hög i mammas och pappas säng och en liten hund tar väldigt stor plats. Vi tittar på bröderna lejonhjärta och vi bestämmer att vi måste somna innan den blir för sorglig. Scenen där Skorpan kommer till Nangijala och han ropar "Jonatan, Jonatan!" och dom kramas och hoppar i vattnet och Skorpan  kan simma och jag tänker att det där är skulle ju kunna vara vi två. Vi är ju nästan alltid nakna och du ser ut som en prins, precis som Jonatan. 

 

Det är så få män som inte gör mig besviken och det är så jävla sorgligt. Och jag ger dem så många chanser och tillfällen att bevisa nåt annat men det är fan ingen som lyckas. 

Varje gång jag lär känna en ny man så tänker jag: nu då nu då nu då men sen så blir det ändå: NEJNEJNEJ

Och det här den sorgligaste och bästa texten om det av min fina vän:

 http://ballers.se/2013/05/08/jag-hatar-dig/

Alltid denna baksätesgråt genom Uppland. Tysta tårar - mamma får inte se. Blicken rakt ut, pannan mot fönstret och rutan som immar igen. Snart syns inte ängarna (dom där toppiga, och så enarna) och skyltarna mot Almunge och hästarna (jag tänker alltid: det där måste vara Wille! Vi möts igen!). 

Lika bra att rutan immar igen för det är bara ner vi åker. Och där finns ingenting att se. 

På landet är det jag och pappa mot världen. Det är så det känns. Och när jag är där känner jag att jag kan vara där föralltid. Alltså, helt på riktig. Det finns ingen annan plats som får mig att känna så. 

Därför: baksätestårar genom Uppland. 

Dödens jävla dör av kärlek

Mmmmmmmmmmm LIVET

fy fan

Det enda som är bra är att jag ska få krama på Emma och Stina imorgon

Och att jag har vin och cigaretter och mitt fönster 

Och Håkan 

Fy fan alltså.